OSI/RM

Principen med lager

Kaos i nätverksdjungeln

I mitten av 1970-talet visade det sig att det rådde kaos inom området datakommunikation. Det fanns vid den tiden inget gemensamt ramverk för hur ett datorsystem skulle implementeras. De tidigaste nätverken var enkla och använde sig inte av lager (Black, 1989). Ett typiskt nätverk bestod av en terminal som var kopplad till en dator. I datorn fanns flera program som kontrollerade kommunikationen genom att sända och ta emot data till/från en telefonlinje.

Snart kopplades fler datorer till nätverket och fler applikationer skapades. Varje gång detta skedde behövde kommunikationsprogrammen modifieras och snart blev systemet komplext, storskaligt och ohanterligt. När dessa system skulle förändras hände det allt för ofta att resultatet inte blev det tänkta. Att koppla samman två nätverk var väldigt svårt (om det överhuvud taget gick). Vid denna tidpunkt insåg man att det behövdes en metod för att hantera den komplexitet som uppstår i samband med att datornät utvecklas.

Mot bättre protokoll

I mitten av 1970-talet utvecklades därför OSI/RM (Open System Interconnection Reference Model) för att fungera som ett ramverk vid utveckling av datorsystem. Denna modell är specificerad i dokumentet "Datautbyte mellan öppna system (OSI) - Grundläggande referensmodell" (SS-ISO 7498, 1989).

Ett av målen med OSI/RM är att dela in kommunikationsfunktioner i separata logiska moduler. Genom att analysera en mångfald av funktioner som fanns i typiska datorsystem, kunde man bestämma vilka funktioner som är nödvändiga i ett datorsystem. En arkitekturstruktur som består av sju lager skapades, där varje lager har hand om en specifik funktion.

Ett annat mål med OSI/RM är att definiera en standard som gör att olika system skall kunna kommunicera öppet med varandra, utan att behöva göra några ändringar i protokollen. Black (1989) liknar OSI/RM med att be alla människor i världen att använda samma språk när de talar med varandra.

Lagerprotokoll som är designat enligt OSI/RM kommer att innebära:

  • att komplexiteten minskas genom att systemet delas in i mer begripliga delar (lager).
  • att väldefinierade standardgränssnitt erhålls mellan lagerfunktionerna.
  • symmetri i funktionerna som utförs i varje lager. Varje lager i en nod utför samma funktion som motsvarande lager i andra noder.
  • att förändringar kan göras i ett lager utan att andra lager påverkas.

Modularitet, sammanhang och koppling

Principen med att dela in funktionerna i olika lager härstammar även från principerna som ges för att erhålla strukturerad programmering. Dessa idéer inspirerade till att designa hårdvara och mjukvara så att de har väl definierade gränssnitt. Systemen är indelade i moduler som utför en funktion (eller nära relaterade funktioner) och har högt sammanhangoch låg koppling.

Varierande applikationer

Datorsystem skall resultera i en specifik slutprodukt (eller flera slutprodukter) för användarna. Till exempel kan slutprodukten vara ett system som reglerar temperaturer eller pumpar. Dessa slutprodukter brukar generellt benämnas applikationer.

Applikationerna kan naturligtvis vara många och varierande. OSI/RM utvecklades inte för att vara anpassad till en enda specifik applikation. Tvärtom, utvecklades modellen för att vara anpassad till flera typer av applikationer, dels sådana som går att förutsäga till framtiden och dels sådana som inte går att förutsäga.

OSI-lager som stabil gräns

Precis som det finns ett varierande antal applikationer, finns även ett varierande antal nätverksteknologier, t ex paketförmedlande nätverk, LAN (Local Area Network), satellitnätverk och kabel-TVnätverk. Den snabba utvecklingen av både applikationer och nätverksteknologier får inte hämmas av någon standard.
Likaså måste det vara möjligt för vilken applikation som helst att operera i vilken nätverksteknologi som helst. Det är inte acceptabelt att applikationer måste designas om så fort en ny nätverksteknologi införs. Vidare är det önskvärt att koppla samman nätverk och låta applikationer kommunicera över olika kombinationer av nätverksteknologier.

Bilden nedan illustrerar hur modellen fungerar som en stabil gräns mellan applikationer och det fysiska mediet. Ovanför OSI-lagren kan applikationer operera oberoende av den underliggande nätverksteknologin.

Tjänstekvalitéer

Även om OSI-modellen erbjuder en stabil gräns mellan applikationer och det fysiska mediet, kan det hända att olika applikationer har olika krav på kommunikationen. Till exempel kan det finnas vissa applikationer som kräver att dataöverföringen sker med extremt låg felsannolikhet eller med hög prioritet. Applikationerna behöver därför kunna begära kvalitéer på tjänsterna som det underliggande nätverket har att erbjuda. Dessa tjänstekvalitéer benämns i referensmodellen som QOS (Quality Of Service).

Gemensamma krav

Studier har visat att många applikationer har ett antal gemensamma krav på kommunikationen (Knowlesm fl, 1987). Till exempel behövs det någon form av kontroll av vilken applikation som har tillåtelse att sända data. Applikationer kan även behöva synkroniseringsfunktioner för att hantera fel som uppstår då data förloras i samband med dataöverföringen. Vidare behövs ibland även funktioner som hanterar semantiken, krypterar eller komprimerar.

OSI-arkitektur

OSI-arkitekturen består av de sju lagren som visas i bilden nedan. I bilden kommunicerar applikationerna (AP i bilden) i noderna A och B med varandra. Den tjocka svarta pilen illustrerar den verkliga väg som kommunikationen tar genom nätverket. Applikationerna kommunicerar logiskt direkt med varandra och varje lager i en nod kommunicerar logiskt direkt med motsvarande lager hos en annan nod, vilket illustreras med de streckade linjerna i bilden.

Lagren kan ses som moduler som ligger staplade ovanpå varandra. Ett lager får endast kommunicera med lagren som finns nedanför och ovanför. Till exempel tillåts inte att transportlagret kommunicerar med datalänklagret direkt, utan kommunikationen måste gå via nätverkslagret. Vidare tillåts applikationerna endast tillträde till nätverket via applikationslagret.

Då ett meddelande skall sändas mellan två noder (t ex noderna A och B) i ett nätverk är det mycket vanligt att meddelandet först anländer hos en mellanliggande nod (säg nod C) innan det når slutdestinationen. I sådana fall ser OSI-arkitekturen ut som i bilden nedan. Den verkliga vägen som meddelandena tar från nod A till nod B illustreras med den tjocka svarta pilen i bilden. Observera att bilden visar noder som ingår i samma nätverk och därmed delar samma fysiska länk. I händelse av att flera nätverk är sammankopplade, t ex att nod A tillhör ett nätverk och nod B ett annan, existerar ett fysiskt medium mellan noderna A och C medan ett annat fysiskt medium existerar mellan noderna C och B.

Alla lager ovanför nätverkslagret (lager 3) "ser" inte att meddelandet anländer hos en mellanliggande nod (eller till och med ett annat mellanliggande nätverk) innan meddelandet når slutdestinationen.

De tre lägsta lagren i OSI-modellen brukar kallas för nätverksberoende lager. Nätverkslagret (lager 3) är det högsta lagret i OSI-modellen som är nätverksberoende. Detta lager "döljer" den verkliga nätverksstrukturen för de övre lagren så att dessa blir nätverksoberoende. Nätverkslagret måste därför kunna organisera kommunikationen mellan alla noder på ett sådant sätt att de övre lagren och applikationerna "tycker" att de kommunicerar direkt till den nod som representerar slutdestinationen (se de horisontella linjerna i bilden nedan).

I händelse av att flera nätverk är sammankopplade skall nätverkslagret fungera så att de övre lagren och applikationerna tycker att det endast finns ett underliggande nätverk.

Mellanliggande nod. Lagren 1, 2 och 3 har kunskap om att meddelandet anländer hos den mellanliggande noden C innan meddelandet når slutdestinationen (nod B). Alla lager ovanför lager 3 vet inte att meddelandet anländer hos nod C. De övre lagren har ingen kunskap om nätverkets verkliga struktur och "tycker" att de kommunicerar direkt med nod B.

Gemensamma lagerkoncept

De sju lagren representerar grundstenarna i OSIs referensmodell, vilket beskrevs i föregående avsnitt. Detta avsnitt beskriver koncept som är gemensamma för alla lager. Vad de olika lagren har för uppgifter beskrivs i avsnittet 3.3. "Översikt av de sju lagren".

OSI-omgivning
Enligt referensmodellen innehåller ett verkligt system en eller flera datorer, associerad mjukvara, terminaler, information som överförs, fysiska processer osv som formar en självstyrande enhet som är kapabel att överföra information.

En eller flera applikationsprocesser ingår i OSI-omgivningen. En applikationsprocess kan t ex vara en person som arbetar vid en bankterminal, ett FORTRANprogram som exekveras i en centraldator eller ett kontrollprogram som exekverar i en dator som är kopplad till någon industriell enhet.

Transmissionsmoder
Varje lager kan operera i en förbindelsefri eller förbindelseorienterad transmissionsmod. Den förbindelsefria transmissionen har alltid spelat en viktig roll då tjänster och protokoll har specificerats för datakommunikation (SS-ISO 7498, 1989). Termer som "message mode", "datagram" och "connection-less" används i litteraturen för att beskriva variationer av samma tema: överföring av en enhet av data i en ensam fristående operation utan att upprätta, uppehålla eller bryta en förbindelse.

För att förstå vad en förbindelsefri transmissionsmod innebär är det enklast att först studera den förbindelseorienterade moden.

    • Förbindelseorienterad transmissionsmod i OSIs referensmodell: 

En förbindelseorienterad operationsmod innebär att det skapas en (logisk) förbindelse mellan ett par av noder innan själva dataöverföringen börjar. Med referensmodellens formella terminologi är en förbindelse en association som har upprättats mellan motstående entiteter.

För varje förbindelse skapas det ett par av köer. Vid upprättandet av förbindelsen finns möjlighet för noderna att "förhandla" om olika tjänstekvalitéer. Den förbindelseorienterade moden arbetar enligt följande tre steg: (1) upprätta förbindelse (2) dataöverföring (3) bryt förbindelse.

Den förbindelseorienterade moden är speciellt attraktiv då applikationer använder nätet i långa omgångar, t ex en terminal som arbetar mot en avlägsen dator eller vid filöverföring. Innan dataöverföringen börjar kommer i dessa fall de berörda entiteterna att förhandla och diskutera om hur dataöverföringen skall gå till, t ex om det finns vissa resurser som behöver allokeras för dataöverföringen och vilka tjänstekvalitéer (QOS) som skall finnas.

    • Förbindelsefri transmissionsmod i OSIs referensmodell

Enligt OSIs referensmodell är en förbindelsefri transmissionsmod en överföring av en ensam dataenhet från en SAP  till en eller flera destinations-SAPar utan att en förbindelse upprättas. En förbindelsefri operationsmod innebär således att det inte skapas någon (logisk) förbindelse mellan ett par av noder innan själva dataöverföringen börjar (dvs det sker ingen "handskakning" eller "förhandling" mellan noder).

De köer och buffertar som behövs, skapas vid behov. Varje enhet av data som skall sändas innehåller all information som är associerad med den, t ex den anropande och den anropades adress.

För att lättare förstå skillnaden mellan förbindelsefri och förbindelseorienterad tjänst ges följande jämförelse: (jämförelsen är i stora drag tagen från Piscello och Chapin, 1993).

  • Förbindelsefri: En process (t ex en process i en nod som med vissa tidsintervall vill sända en variabel till en annan nod) meddelar varken de underliggande lagren i den egna maskinen eller lagren i den mottagande slavens maskin, någonting rörande trafiken som kommer att sändas. Det bästa de underliggande lagren kan göra är att försöka hantera det dynamiska uppförandet av processernas kommunikation och hoppas på att historien kan ge en vink om hur kommunikationen kommer att se ut.
  • Förbindelseorienterad: Processerna talar om för nätverket vad de vill göra och begär garantier i samband med överföringen (maximal tid för överföring, maximala fel, maximalt antal gånger ett meddelande skall försöka överföras i händelse av att den mottagande stationen inte svarar osv). I detta fall existerar en förbindelsefas då de begärda resurserna allokeras och utgången av försöket till upprättandet av förbindelsen rapporteras till processen innan själva dataöverföringen börjar.

Entiteter och protokoll

Funktionerna inom ett lager utgörs av ett eller flera element som kallas för entiteter. Entiteter existerar i alla lager. De entiteter som finns i samma lager benämns enligt OSI/RM för peer enteties. Jag benämner dem motstående entiteter (se bilden). OSI/RM definierar en entitet som ett aktivt element.

Entiteter kommunicerar med andra entiteter inom samma lager genom att använda ett eller flera protokoll. Ett protokoll är en mängd regler och format (semantik och syntax) som bestämmer hur kommunikationen mellan lagerentiteter skall gå till (SS-ISO 7498, 1989).

Bilden illustrerar hur entiteterna i lager tre kommunicerar med varandra genom att använda ett protokoll som är specifikt för just det lagret. Entiteter i de övriga lagren kommunicerar på motsvarande sätt.

Entiteter kommunicerar med andra entiteter inom samma lager genom att använda ett protokoll. Entiteter inom samma lager benämns motstående entiteter.

Varje lager, bortsett från det översta lagret, erbjuder tjänster till entiteter som finns i lagret precis ovanför, t ex erbjuder lager 2 tjänster till entiteter som finns i lager 3.

Entiteter kan innehålla funktioner som gör så att lagret ovanför kan använda antingen den ena eller den andra av de två operationsmoderna som beskrevs i föregående avsnitt. Med andra ord, en entitet kan innehålla endast de funktioner som behövs för att kunna erbjuda en förbindelseorienterad operationsmod, eller den kan även innehålla de funktioner som behövs för en förbindelsefri mod, eller den kan innehålla endast de funktioner som behövs för en förbindelsefri operationsmod.

SAP
För att information skall kunna utbytas mellan två eller flera entiteter måste en association upprättas mellan dem i lagret under, genom användningen av ett protokoll. Denna association kallas för en förbindelse. Förbindelsen upprättas mellan service access points (SAP, se även bilden nedan). En SAP är den punkt vid vilken ett par av entiteter i angränsande lager använder eller erbjuder tjänster. Denna SAP kan ha olika former, men den måste unikt identifiera ett specifikt objekt t ex en dator, en person eller en applikation i lagret.

Entiteter kan endast kommunicera genom att använda de tjänster som lagret direkt under erbjuder. En entitet begär tjänster av lagret under via en SAP. När en förbindelse har upprättats mellan två noder sker kommunikationen i varje lager genom ett par av SAPar.

I bilden nedan illustreras de olika lagrens SAPar (bilden är endast ett exempel). Till exempel befinner sig lager nätverkslagrets SAP på gränslinjen mellan lager 3 och 4. Nätverkslagrets SAP benämns NSAP, transportlagrets för TSAP, sessionslagret för SSAP osv.

Till varje SAP finns en adress associerad. Denna adress benämnes SAP-adress. En SAP är lokaliserad vid en SAP-adress. Endast en entitet tillåts att finnas ovanför en viss SAP och därför identifierar SAP-adressen entiteten. En NSAP identifierar således en transportentitet.

Kommunikationen mellan lagren sker vid SAP (service access point).

Tjänsteprimitiver
I varje lager finns definitioner av lagrets tjänster, en s k tjänstedefinition. Denna specificerar en mängd av händelser som kan sändas från ett lager till ett annat. Tjänstedefinitionerna är implementationsoberoende (OSI/RM går att implementera på alla typer av nätverk i vilket operativsystem som helst).

Händelserna, som sker vid SAParna mellan lagren, beskrivs i lagerdefinitioner som tjänsteprimitiver.

De primitiver som används för kommunikationen mellan lagren illustreras i bilden och förklaras nedan:

request: denna primitiv används av ett lager för att begära eller aktivera en tjänst i det underliggande lagret. T ex använder transportlagret primitiven N-DATArequest för att sända data.

indication: denna används av ett undre lager (det lager som erbjuder tjänsten) för att tala om för det övre lagret att en händelse har inträffat vid en SAP. T ex använder nätverkslagret N-DATAindication för att tala om för transportlagret att det har kommit in data.

response: denna används av ett övre lager för att svara på en indication från ett undre lager. T ex en N-CONNECT response från transportlagret innebär att nätverkslagret informeras om att en tidigare begäran om en förbindelse (t ex N-CONNECT request från en annan nod) accepteras.

confirm: denna används för att tala om för den entitet som använde request att uppgiften är slutförd. T ex skulle en N-DATA confirm innebära att transportlagret informeras om att datat är överfört.

Tjänsteprimitiver

Endast de två primitiverna request och indication används vid förbindelsefri kommunikation.

Sammanfattningsvis: Primitiverna används av angränsande lager i en station för att skapa huvuden (PCI, se nästa avsnitt) som används av motstående lager hos en annan station.

Protokollenhet, kontrollinformation och tjänsteenhet

Information överförs i olika typer av dataenheter mellan motstående entiteter och mellan entiteter som är kopplade till en specifik SAP.

De protokollelement som utbyts mellan motstående entiteter betecknas PDU (Protocol Data Unit). T ex betecknas nätverkslagrets protokollelement med NPDU och transportlagrets TPDU (se bild).

För att en PDU skall kunna sändas till en entitet i motsvarande lager i en annan station måste PDUn först sändas till lagret direkt under. När det undre lagret tar emot en PDU "byter den namn" och kallas för en SDU (Service Data Unit). Lagret lägger kontrollinformation (huvud) till SDUn. Denna kontrollinformation kan t ex vara ett sekvens nummer och parametrar som är nödvändig för att de motstående lagren skall kunna "tala med varandra". Informationen betecknas PCI (Protocol Control Information).


De protokollelement som utbyts mellan entiteter i samma lager kallas PDU.

Kontrollinformation (PCI) läggs till tjänste-data-enheten (SDUn). Detta bildar en protokoll-data-enhet (PDU.).

Protokoll från ett lager är nästlat i protokollen som tillhör de undre lagren. Generellt behandlas en SDU (som kommer från de övre lagren) transparent av de undre lagren, men SDUn innehåller inte endast data från de övre lagren utan även protokoll från de övre lagren.

När en PDU har färdats från det översta lagret genom alla sju lagren kommer den slutliga PDUn att byggas upp enligt följande bild.


PDU från alla lager nästlas till en enda PDU som slutligen överförs.

Översikt av de sju lagren - förbindelsefritt

Varje lager i OSI/RM har en väl definierad uppgift att sköta. Vad dessa uppgifter innebär i ett förbindelsefritt protokoll beskrivs nedan. Beskrivningarna är hämtade från standarddokumentet SS-ISO 7498 Datautbyte mellan öppna system (OSI) - Grundläggande referensmodell, 1989 där de förbindelsefria tjänsterna beskrivs i Addendum 1. Bilden nedan illustrerar lagren i OSI/RM.

OSIs referensmodell.

Applikationslagret
Som det högsta lagret i OSI/RM skall applikationslagret erbjuda medel för applikationsprocesser att få tillgång till OSI-omgivningen. Syftet med detta lager är att det skall tjäna som ett fönster mellan korresponderande applikationsprocesser som använder OSI för att utbyta information.

Originalidén med applikationslagret var att definiera tjänstedefinitioner och lagerprotokoll för varje applikation (t ex job- och filöverföring och virtuella terminaler). Det visade sig dock ganska snart att detta var för komplicerat att genomföra. Istället strukturerades applikationslagrets struktur upp och standardprotokollet ISO-9545 "Application Layer Structure" skapades. Standarden betraktar applikationslagret som två sublager. Det övre sublagret innehåller applikationsspecifika tjänster, medan det undre sublagret innehåller olika tjänster av applikationssupport.

Följande tjänster erbjuds av ett förbindelsefritt applikationslager:

  • Identifiering av tänkta kommunicerande partners.
  • Upprättande av kommunikation.
  • Val av kommunikationspartner.
  • Besluta om vilken tjänstekvalité som skall begäras av det underliggande nätverket.
  • Identifiering av begränsningar på datasyntaxen (t ex datastrukturer).

Det är även möjligt att applikationslagret erbjuder de tjänster som definieras för ett förbindelseorienterat applikationslager. Vilka dessa är går att läsa i standarddokumentet SS-ISO 7498, 1989.

Presentationslagret
Presentationslagret har hand om datats syntax, dvs representationen av datat. Det har inte hand om meningen eller semantiken av datat. Lagrets principiella roll är till exempel att acceptera datatyper (character, integer) från applikationslagret och sedan förhandla med dess motsvarande lager i en annan station angående syntaxrepresentationen. Efter det, är detta lagers funktion begränsad. Lagret består av många syntaxtabeller.

Följande tjänster erbjuds av ett förbindelsefritt presentationslager:

  • transformering av syntax, inkluderande t ex komprimering.
  • val av syntax

Sessionslagret
Sessionslagrets syfte är att organisera och synkronisera dialoger (associationer) mellan presentationsentiteter. Lagret ansvarar för att skapa och hantera sessioner. En session kan t ex vara en filöverföringssession. Sessionsentiteter använder tjänsterna som erbjuds av transportlagret för att skapa en sessionsförbindelse.

Det enda syftet med detta lager i ett förbindelsefritt protokoll är att erbjuda mappning av TSAP-adresser till SSAP-adresser.

Transportlagret
Transportlagret erbjuder transparent dataöverföring mellan sessionsentiteter. Sessionsentiteter skall ej behöva ha kunskap om hur en säker och effektiv dataöverföring utförs av det underliggande nätverket.

Transportlagret optimerar användningen av de underliggande nätverkstjänsterna för att erbjuda tjänster till sessionslagret till en minimal kostnad.

Transportlagret har ej någon kunskap om hur det underliggande nätverket verkligen ser ut.

Lagret ger användaren flera alternativ att erhålla/välja vissa nivåer av tjänstekvalitéer från nätverket. Förmågan att hålla dessa tjänstekvalitéer beror dock på kvalitéerna hos nätverkslagret.

Transportlagret som erbjuder förbindelsefri tjänst mappar en begäran om transmission av en transport SDU, på en begäran hos en förbindelsefri nätverkstjänst.

Nätverkslagret
Nätverkslagret skall i ett förbindelsefritt protokoll fungera så att transportentiteter inte behöver ha någon kunskap om det underliggande nätverket (även då flera nätverk är sammankopplade). Hur underliggande resurser används skall nätverkslagret dölja för transportlagret.

Nätverkslagret kanske viktigaste funktion är routing. Denna ser till att meddelanden som sänds mellan transportentiteter når slutdestinationen. När nätverkslagret tar emot ett meddelandet kontrolleras om meddelandet var ämnat för just den noden, om inte, sänds meddelandet vidare, genom att använda datalänklagrets tjänster.

Detta lager ansvarar även för sekvensiering och flödeskontroll av nätverksPDUer (NPDU).

Följande tjänster erbjuds av ett förbindelsefritt nätverksprotokoll:

  • Överföring nätverks-SDUer av en definierad maximal storlek.
  • Hantering av olika parametrar för tjänstekvalitéer.
  • Lokal felkontroll.
  • Mappning mellan NSAP-adresser och DSAP-adresser.
  • Mappning av förbindelsefri nätverkstjänst på förbindelsefri datalänktjänst.
  • Routing.
  • Segmentering.

Datalänklagret
Detta lager ansvarar för att upprätta, uppehålla och avbryta datalänkförbindelser mellan noder samt att överföra frames. Lagret har hand om synkronisering av data för att begränsa flödet av bitar från det fysiska lagret. Det skall garantera att data anländer säkert hos den mottagande enheten. Lagret kontrollerar även dataflödet för att garantera att enheten inte överöses med data vid något tillfälle.

Datalänklagret förväntas även att upptäcka fel som uppstår i det fysiska lagret och eventuellt rätta dessa fel (denna funktion behöver dock inte implementeras). När fel upptäcks men inte rättas, måste dessa fel meddelas till nätverkslagret. Detta beror dock på vilken bitfelssannolikhet som tillåts och har att göra med datalänklagrets tjänstekvalité (QOS).

Följande tjänster erbjuds av datalänklagret:

  • Dölja alla detaljer som har att göra med det underliggande fysiska mediet, så att nätverkslagret inte behöver ha kunskap om dessa detaljer.
  • Överföra data-länk-SDUer. Storleken på en SDU kan begränsas av relationen mellan den fysiska bitfelssannolikheten och datalänklagrets kapacitet att upptäcka fel.
  • lokal felkontroll.
  • parametrar för tjänstekvalitéer. Parametrarna kan t ex vara "transit delay", "throughput" och felsannolikheter av olika slag.

Fysiska lagret
Det är nödvändigt att OSI-arkitekturen tillåter användning av olika sorters fysiskt media. Det fysiska lagret är ansvarigt för att aktivera, uppehålla och deaktivera en fysisk förbindelse, avsedd för bitöverföring mellan datalänkentiteter över en fysisk förbindelse. Detta lager inkluderar specifikationer för fysisk signalering, kablar/trådar och karaktäristiken av kopplingen.
Dataenheterna som överförs kan bestå av en bit (seriell transmission) eller av "n bitar" (parallell transmission) och transmissionen kan vara antingen fullduplex eller halvduplex. Det fysiska lagrets definitioner är tänkta att vara konsistenta med de standardiserade transmissionsteknikerna som finns. Entiteterna i det fysiska lagret är sammankopplade med hjälp av ett fysiskt medium.

Det fysiska lagret erbjuder tjänster till datalänklagret.Dessa tjänster bestäms av karaktäristiken hos det underliggande mediet och är mycket varierande. Många standarder finns för det fysiska lagret, t ex RS232 och EIA 232.

Sammanfattning av de sju lagren
Nedan sammanfattas alla sju lagrens viktigaste funktioner.

  • Applikation: Erbjuda tjänster som gör det möjligt för applikationsprocesser att få tillgång till OSI-omgivningen.
  • Presentation: Hantera datats representation (syntax).
  • Session: Upprätta och hantera sessioner (associationer).
  • Transport: Fungera som ett gränssnitt mellan de tre övre lagren (som är applikationsberoende) och de tre undre lagren (som är nätverksberoende). De övre lagren skall inte behöva ha några detaljkunskape om det fysiska verkliga nätverket.
  • Nätverk: Routing.
  • Datalänk: Synkronisera data för att begränsa flödet av bitar från det fysiska lagret. Lagret kan upptäcka transmissionsfel och om möjligt även rätta dessa.
  • Fysiska: Bitöverföring på ett fysiskt transmissionsmedium.

Referenser
Black U. (1989). DATA NETWORKS: Concepts, Theory and practice. prentince-hall, Englewood Cliffs, new Jersey.
Knowles T et.al (1987). Standards for open systems interconnection. BSP Proffessional books, Oxford.
Piscitello D.M. och Chapin A.L. (1993). Open Systems Networking:TCP/IP and OSI. Addison-Wesley.
SS-ISO 4335 (1989). Datakommunikation - HDLC - Procedurelement.
SS-ISO 7498 (1989). Datautbyte mellan öppna system (OSI) - Grundläggande referensmodell.
SS-ISO 8473 (1989). Datautbyte mellan öppna system (OSI) - Protokoll för förbindelsefri nättjänst.
SS-ISO 8602 (1989). Datautbyte mellan öppna system (OSI) - Protokoll för förbindelsefri transporttjänst.
SS-ISO 8802-2 (1989). Datakommunikation - Lokala nät - Logisk länkstyrning.

Scroll to top